Reality-check...
Igår kom brevet med info inför jobbstarten på måndag...Ska bli skönt att komma in i rutiner igen, men det jag fasar över är ju att kliva upp på morgonen..det är ju inte min starka sida direkt...
Som i morse så skulle jag kliva upp halv 7 och åka iväg och träna en snabbis med hundarna. Kvart över 10 vaknar jag...hittar mobilen inknölad under kudden, med alarmet avstängt. Har till och med lyckats stänga av mobilen och sedan knäppa på den för nu skulle jag knappa in pin-koden...SUCK...
Skyndade mig upp, skippade frukost och åkte iväg med mina svartvita till klubben. Vi hade ju klass 2 tävling igår och ena hoppbanan stod kvar så jag ville testa och köra den några gånger. Takida gick riktigt bra, en gång glömde jag att peta ut henne på ett hinder efter en jacko men annars gick hon riktigt fint. Provade lite olika handlingsalternativ, bland annat vid ett ställe där hon fick en lite för stor sväng, och hittade ett bättre sätt än mitt första val. Nu ska jag bara komma ihåg det till tävling om det blir en liknande situation..Men känslan vi har i våra lopp nu är oslagbar, det finns inget bättre!
Sky fick oxå köra och oj vad lycklig hon var! Klarade hela banan på första försöket förutom de tre sista hindren där jag körde samma handlingsalternativ som jag kört med Takida. Bara ett bevis på att vi har en bra bit kvar tills vi vet var vi har varann, framför allt tills jag kommer känna alla hennes svagheter och styrkor, vart jag måste hjälpa och vart jag bara kan köra på. Men en liten känsla av samkördhet infann sig under passet..underbart! Jag har bestämt mig för att ändra om i mitt tänk kring hennes träning, jag hoppas det är rätt beslut och blir bra!
Efter träningen åkte jag hem och brunchade, duschade och åkte och hälsade på Maja som nyss blivit mamma till lilla Vera. Så himla härligt att träffa Maja igen, vi har ju haft varandra i över halva våra liv. Det är skönt att träffas och allt är som vanligt fastän man inte setts på länge, men jag önskar att vi sågs oftare! Varför ska Kalmar ligga så långt bort?! Men nu var hon hemma i Bollnäs, så jag hoppas vi hinner ses mer innan dom åker tillbaka!
Vera var en oemotståndlig liten tjej, underbar och med en kalufs som de flesta karlar över 30 skulle bli gröna av avund om dom såg...;)
Nu ska jag ut och ge gräsmattan en omgång, ännu en anledning till att längta till hösten - mindre gräsklippning...;)
Min knasboll....<3
Som i morse så skulle jag kliva upp halv 7 och åka iväg och träna en snabbis med hundarna. Kvart över 10 vaknar jag...hittar mobilen inknölad under kudden, med alarmet avstängt. Har till och med lyckats stänga av mobilen och sedan knäppa på den för nu skulle jag knappa in pin-koden...SUCK...
Skyndade mig upp, skippade frukost och åkte iväg med mina svartvita till klubben. Vi hade ju klass 2 tävling igår och ena hoppbanan stod kvar så jag ville testa och köra den några gånger. Takida gick riktigt bra, en gång glömde jag att peta ut henne på ett hinder efter en jacko men annars gick hon riktigt fint. Provade lite olika handlingsalternativ, bland annat vid ett ställe där hon fick en lite för stor sväng, och hittade ett bättre sätt än mitt första val. Nu ska jag bara komma ihåg det till tävling om det blir en liknande situation..Men känslan vi har i våra lopp nu är oslagbar, det finns inget bättre!
Sky fick oxå köra och oj vad lycklig hon var! Klarade hela banan på första försöket förutom de tre sista hindren där jag körde samma handlingsalternativ som jag kört med Takida. Bara ett bevis på att vi har en bra bit kvar tills vi vet var vi har varann, framför allt tills jag kommer känna alla hennes svagheter och styrkor, vart jag måste hjälpa och vart jag bara kan köra på. Men en liten känsla av samkördhet infann sig under passet..underbart! Jag har bestämt mig för att ändra om i mitt tänk kring hennes träning, jag hoppas det är rätt beslut och blir bra!
Efter träningen åkte jag hem och brunchade, duschade och åkte och hälsade på Maja som nyss blivit mamma till lilla Vera. Så himla härligt att träffa Maja igen, vi har ju haft varandra i över halva våra liv. Det är skönt att träffas och allt är som vanligt fastän man inte setts på länge, men jag önskar att vi sågs oftare! Varför ska Kalmar ligga så långt bort?! Men nu var hon hemma i Bollnäs, så jag hoppas vi hinner ses mer innan dom åker tillbaka!
Vera var en oemotståndlig liten tjej, underbar och med en kalufs som de flesta karlar över 30 skulle bli gröna av avund om dom såg...;)
Nu ska jag ut och ge gräsmattan en omgång, ännu en anledning till att längta till hösten - mindre gräsklippning...;)
Min knasboll....<3