Takida
Min allra finaste vän!
De senaste veckorna har inte varit särskilt roliga... Ända sen hon fastnade i fårnätet i september i fjol så har det känts som om det har varit nåt som inte stämt. Men ibland har den känslan försvunnit, som tex när vi var på Kistamässan och tävlade och hon gick så himla bra. Men man ska lita på sin magkänsla, eller hur?
Under senhösten var jag iväg två ggr och kollade upp henne och det som konstaterades då var att hon ömmade på sista ländkotan. Vi tog en plåt och tre stycken har konstaterat att det inte finns några konstigheter eller pålagringar!
I början av februari så var vi iväg på kurs för Camilla Brundin. Omständigheterna var långt ifrån optimala då det var -25 ute och ingen plats att värma inne. På slutet av dagen så gick hon lite knackigt bak efter vi hade kört ett pass. Inte så att hon haltade med nåt hade helt klart hänt. Dagen efter visade hon ingenting men vi tog det ändå lugnt. Efter koppelvila i två veckor så skulle hon skutta iväg på kvällskissen och hajade till i avstampet. Dagen efter var vi till veterinären där det visade sig att hon ömmade rejält i ileosakralleden. Smärtstillande och koppeltvång i 30 dagar blev domen.
I måndags var jag iväg till Eva Solstrand i Stockholm. För att verkligen gå till botten med vad som är fel så tänkte jag börja där, hos en kiropraktor. Och vilken underbar människa vi kom till! Lugnt och fint gick hon igenom Takida, förklarade varje steg, visade hur jag skulle massera och stretcha. Det som hon hittade var en riktigt elak och dum ledkapsel som helt hade slutat göra sitt jobb. Antagligen kom muskelinflammationen pga den. Takida tyckte inte det var särskilt roligt alls när det skulle fixas till men hon är tålig min tjej!
Och fin i kanten, istället för att gå ifrån Eva så hoppade hon sittandes en halv decimeter åt gången. Precis som om vi inte skulle märka nåt...;)
Eva hittade även några fler saker längre fram i ryggen som behövde fixas till, saker som antagligen uppkommit när kroppen har försökt kompensera upp. Hon var oxå spänd i vissa muskler, främst i höger sida, vilket oxå var en slags kompensation för ledkapseln.
Så summa summarum så ska vi nu massera och stretcha enligt ordination och sen ska vi tillbaka om tre veckor på ett återbesök. Och det är väl först då, när vi ser hur hon har svarat på den här behandlingen som jag får veta när vi kan sätta igång och träna igen.
Fram tills dess så ska hon nu gå i koppel ett par dagar, och om en vecka eller så kan jag börja träna lite lydnad och andra saker som inte påfrestar alltför mycket. Hon kommer även få vara lös på promenaderna om vi går själv så det inte blir en massa racing..
Skojar ni att vi längtar tills dess?!? Takida är inte gjord för att bara gå i koppel direkt...och nu när hon inte har ont längre så kan hon inte för allt i världen förstå att det inte händer nåt skoj alls...
Det känns riktigt skönt att få veta att det inte är något kroniskt fel, utan det som är, är ju relativt lättfixat! Det har varit en del tunga stunder här hemma när man inte har vetat, kan jag lova.
Jag hoppas och håller tummarna att vi kommer vara igång och på banan igen till landslagsuttagningarna i mitten av maj. Jag ska iaf anmäla oss! Annars får vi ta sikte på SM! Tyvärr går ju EO-kvalet i stöpet för vår del skulle jag tro, med tanke på att kvalperioden dit tar slut i maj och jag har ingen aning om vi kommer kunna tävla så mycket innan dess.
MEN huvudsaken är att Takida blir bra - och att vi kommer kunna komma tillbaka till det som vi älskar mest - agilityn!
Hädanefter ska jag ALLTID lyssna på magkänslan.