Upp och ner
Igår var jag och Skyan ner till Ann Essner i Gävle igen. Skyan imponerade stort! Från att ha varit superrädd så klev hon idag in med svansen högt i väntrummet, kunde göra tricks och lite lydnad inne i väntrummet medan vi väntade. Hon fortsatte med att leka med Ann, vifta på svansen när hon kom in i vattentrasken, och bara bete sig så himla avslappnat. Det värmer gott i mattehjärtat att hon har släppt på rädslorna i de sammanhangen.
Och prognosen ser jättebra ut! Vi får gå en timme på en promenad varannan dag och så ska vi varva det med en mer rörelsefri promenad däremellan. Hon ska galoppa och trava, Det är så himla skönt att vi börjar närma oss det normala livet igen. Jag kan nog inte förklara hur skönt det känns. Samtidigt måste jag jobba med min känsla, dvs rädslan att nåt ska hända nu när hon får börja vara mer och mer fri. Det är en jobbig bit, men samtidigt förstår jag ju att jag inte kan linda in henne i bomull resten av livet heller. Men jag vet ju att Sky kommer inte att tänka på att vara rädd om sig. I hennes värld är hon ju oövervinnerlig. Det finns inget hon inte klarar. ;)
Leka med nallebjörnen Meya - det längtar vi till!
Med Inka är det sådär. Vi var till veterinären idag och röntgade och tog lite prover. Tyvärr har det inte skett någon förbättring på hjärtljuden utan de har istället förändrats. Vi ska prova utan vätskedrivande några dagar nu för att se om den hiskeliga törsten hon har fått blir bättre. Hon har börjat dricka kopiösa mängder vatten och verkar inte kunna känna sig otörstig. Röntgenbilderna visade att lungorna såg bättre ut iaf. Hon är ju pigg och glad för att vara 12,5 år. Även fast orken inte är densamma.
Min älskade gammeltant.
Jag vill inte förstå det som det här antagligen innebär.
Men inte än, än är vi inte där.
