takidasky

När det som inte fick hända ändå händer...

Publicerad 2013-07-14 23:50:16 i Allmänt

Förra söndagen var jag och Takida iväg till Österåker för att tävla för första gången på fem månader.
 
Första loppet var hopp. Jag var så nervös innan. Som om att gå tillbaka 4 år i tiden. Loppet gick bra, jag tappade henne efter en tunnel som var fjärde hindret från slutet men lyckades rädda upp det och vi kom i mål nollade. Vi slutade på en 7e plats och fick en SM-pinne. :) Agilityloppet gick också bra, mycket bra! Vi nollade igen och kom på en 2a plats! Tjong så hade vi två SM-pinnar. Min fina duktiga tjej! Kunde aldrig drömma om att vi skulle kunna ligga med så bra i tiderna med tanke på att vi ligger efter så väldigt i framför allt explosionsträningen. Hon är en på miljonen!
 
På kvällen när vi kommit hem så var Takida stel och "skröplig" i kroppen. Orolig gick jag till sängs och på måndagen när vi klev upp och Takida hoppar ner från sängen så haltar hon några steg. Där och då, bröt jag ihop. Fan fan fan! Min fina tjej. Inte igen!
 
Måndagen ägnades till gråt, ångest och besluttagande. Vi skulle ju gå kurs tors-fre för Silas Boogk. Självklart kan jag inte gå kurs för Silas med en trasig hund... Och sen var det EO. Vårt stora äventyr. Det som har varit det stora målet när SM försvann i skador. Men jag kan inte sitta och åka till Belgien med en hund som inte är helt okej bara någon vecka innan. Så är det ju. Och EO var ju för mig, inte Takida. Hon bryr sig inte om hon springer agility i Belgien eller på klubben.
 
Så besluten togs. Ingen kurs. Inget EO. Tid bokades in till sjukgymnasten och veterinären i Gävle. Vi fick tid i torsdags kväll.
 
Takida kändes igenom ordentligt, böjprov mm. Det som hittades var att hon hade ont i de två yttre tårna på höger fram. Takida är så tålig och accepterade i hanteringen så när hon skriker, ja, då vet man att hon har ont.
 
Nu, några dagar senare när jag har fått landa i det hela så känns det ändå hoppfullt. Om allt läker som de ska så är det inte omöjligt att vi kan vara tillbaka på agilityplanen i slutet av sommaren. Och att missa EO känns inte så hemskt alls, utan det som betyder något är ju att ha en hel hund som mår bra.
 
Visst är det ledsamt, när det som inte får hända ändå händer. Och jag tycker att jag har haft min beskärda del så det räcker och blir över. Jag vill bara att mina fyrbenta ska få vara friska och må bra.
Så det är bara att bryta ihop och komma igen - igen.
 
men tro mig - vi kommer igen! :D
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget

Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela