takidasky

Glada i hågen kom vi hem från klubben i fredags vid tolv. Hundarna var som vanligt och vid halv ett skulle vi ut och kissa natten. Ropar på hundarna, får säga till Inka som vanligt en gång extra och när hon reser sig upp så har hon ingen styrsel på bakbenen utan vinglar framåt några steg innan hon lägger sig igen. Jag blir alldeles kall, lockar och pockar upp Inka en gång till - samma sak igen. Hon kan inte använda bakbenen, raglar in i soffan, huvudet är snett och så lägger hon sig igen och vill inte kliva upp.

 

Jag får panik och ringer till pappa och gråter så jag knappt kan prata. Berättar vad som har hänt och avslutar snabbt för att prova ringa till Sofia. Håller tummarna för att hon är vaken, men inget svar. Ringer Helena och gråter. Ringer distriktsveterinärerna och de har bytt nummer. Vet inte hur många gånger jag måste lyssna för att skriva ner det nya numret. Sitter med Inka på golvet samtidigt och klappar och stryker.

 

Bestämmer mig för att försöka få upp Inka en gång till innan jag ringer så jag kan beskriva läget ordentligt. Lockar upp Inka och  - då kan hon helt plötsligt använda bakbenen igen. Lyckotårar...

 

Tar med henne ut och kissar och nu är det inga problem alls att gå. Kommer in igen och tänker att jag ska ringa Helena och pappa igen och berätta att det har vänt. Hinner ringa Helena en snabbis men när jag ska ringa pappa så bromsar en bil in här utanför.

 

Finaste mamma kommer i nattlinne och mysbyxor med håret på ända. <3

"Inte ska du vara själv om hon är så dålig!"

"Äh hum, nu kan hon gå igen..."

 

Inka tyckte det var jättemysigt att mamma kom förbi i alla fall ;) Och jag med!

 

Nu dagarna efteråt så har hon varit som vanligt igen. Jag hoppas att det var en engångsföreteelse och att det inte händer igen!