Plötsligt händer det!
Som jag har velat, funderat, vägrat, fasat, längtat, undrat, bestämt mig, obestämt mig... Ja, alla motstridiga känslor som man kan ha över om jag ska börja med agility eller inte med One. Men i fredags bestämde jag mig! I helgen ska jag köra agility med One. Punkt. Så idag på eftermiddagen åkte vi upp. Vi hade hela klubben för oss själva vilket var skönt då One har svårt att fokusera och idag ville jag att hon och jag bara skulle ha ögon för varann. Byggde upp hopp - tunnel - hopp. Första gången sprang hon runt hindret... Inte så konstigt när hon aldrig gjort det förr, det var ju faktiskt nåt i vägen.. ;) Tunneln kom hon ihåg sen i höstas och den var fortfarande lika skoj. Vi körde den kombinationen några gånger med höger- och västerhandling. Något kommer jag i alla fall ihåg om hur man börjar! ;)
Jag tog också ner nerfarten på balansen och tänkte börja grunda för runnings. Ska jag köra agility är det det jag vill ha. Dels för att det är mindre påfrestande för hunden att slippa stanna samt att det verkar ju vara vad alla kör nu för tiden... Men se det var svårt. Man kunde ju springa runt brädan, både på och på sidan av den och ibland hela vägen på. Klart är att jag ska läsa på lite mer innan vi fortsätter, eller om vi kan "kanta" in den mer för att få fram förståelsen var man ska springa.
Hur som, One gjorde en strålande insats för sin debut som agilityhund! Och jag tror att hon gillade det lika mycket som jag! Jag har lovat Helena att vi ska köra ett pass under veckan som kommer. Får se hur vi hinner få till det. Jag jobbar över varje dag under veckan med utvecklingssamtal men det finns ju alltid helgen annars.
Så till nästa pass ska jag ha funderat ut det här med startposition och kollat upp mer över runnings samt planerat nästa övning. Och köpa en repboll!
Nöjd tjej
Efter vi gått av så tränade vi även lite fotgående. Det har verkligen inte funkat tidigare, One har inte fattat grejen och jag har inte tränat henne att fatta grejen. Men idag fick vi till det så bra vi aldrig fått till det tidigare! Hon var i position flera gånger! Riktigt roligt!
Och efter att oroligt ha följt hennes minsta rörelse ikväll, och konstaterat att hon inte är halt på något vis så går jag till sängs med en härlig känsla! Jag har nog blivit störd för livet efter alla skador och vet inte om den här oron kan botas. Men jag är glad och stolt över att jag faktiskt vågade mig iväg och träna idag! Det är framsteg!