takidasky

Finaste Lee,

Att du inte längre är kvar med oss är så svårt att greppa. Du var inte min hund, men du var en sån stor del av min dröm, som jag delade med din matte, som blev verklighet. 

 

Jag minns så väl när vi började prata om att köpa en varsin bc. Uppe på klubben, bland agilityhindren. Hur vi planerade och längtade. Och några månader senare kom du, och sen Takida. Och med er levde vi sedan agilitydrömmen. Åkte land och rike runt, otaliga mil av felkörningar och bodde på de mest tveksamma ställen och ni två köpte allt. Vare sig det var en mördarstuga eller mögelkällare eller 30 mil hem med trasigt avgassystem... 

 

Alla dessa timmar vi tillsammans ägnat uppe på klubben och tränat lydnad och agilityn. Alla dessa skogspromenader där du strosat som Ferdinand bland buskar och snår. Alla gånger vi lekte "Nu tar jag den"..

 

När jag tänker på dig så ser jag dig framför mig, långtungan hängande på sidan och hur du ständigt såg ut att le.. Det är så jag kommer bevara dig i hjärtat. Älskade hund, tack för att du var med och var en så stor del av att göra min största dröm verklighet!  

 

Helena och Lee. Annika och Takida. Så började det. 

I hjärtat är du med oss. Alltid.