takidasky

14e juni kommer nog alltid vara ett datum som klingar lite illa för mig. Det var då, för två år sedan, som jag och Takida körde vårt sista agilitylopp tillsammans. På SM, och vi gick in på en tiondeplats på det loppet. Det var sån härlig känsla hela loppet. När jag stod där på startlinjen var jag inte ens så nervös. Bara taggad att gå in och köra. Och den känslan var jag inte bortskämd med att ha när jag skulle in och köra...

 

Det gör mig ledsen ibland att tänka på hur många lopp jag förstörde genom att vara så nervös eller bara dålig. Men vet ni, Takida brydde sig inte om det. Takida älskade att köra agility med mig. Och jag älskade att köra agility med henne. Att hon alltför sällan fick komma till sin rätt i resultatlistor pga mina tillkortakommanden spelar ju egentligen ingen roll. I min och hennes värld, var hon alltid den bästa av dom alla! Och va sjutton, vi kvalade SM flera år, blev dubbelchampion och tog en plats till EO fast hon bara var med på två tävlingar under kvalperioden...

 

Det jag saknar allra mest är inte att köra agility med henne, utan att se hennes ögon fullständigt lysa av lycka när vi gjorde det. Hur hon kastade sig över sin leksak och verkligen tyckte att hon var bäst. Jag saknar det oerhörda lyckoruset vi upplevde tillsammans. Och visst, vi tränar andra saker, och hon tycker att hon är bäst då med, men agility stod högst upp på hennes lista också.. 

 

Takida är verkligen mina drömmars hund, och det med eller utan agility, och det kommer hon alltid att vara!!