takidasky

Det börjar kännas lite hopplöst nu. Tre veckor har gått och vi har fortfarande inte kommit på vad det är som felar trots allt dom gjort. Imorgon blir det ultraljud och om det inte visar nåt kommer vi remitteras vidare för sen finns det inget mer dom kan göra här. 

 

Det krossar mitt hjärta att se henne så här. Så dämpad, tillbakadragen och så helt o-skyig. Hennes klara, pigga blick är borta och jag önskar så att det bara kunde vända nu. Mest av allt är jag så rädd att det här inte kommer gå att fixa. Tänk om hon inte blir bra? För det måste hon ju. Hon måste. Hon bara måste!

 

 

Så glad i mina nya julgardiner till vardagsrummet. Och så glad att jag unnade mig dom innan Sky blev dålig. Bilen blev tack och lov inget dyr. Det var bara nån ventil som behövde rengöras. Såå tacksam för det. Nån pratade om nåt filter som skulle kunna kosta 20-25000. Puh! 

 

Imorgon blir det nytt samtal med veterinären och så får vi se hur vi kommer gå vidare. Lilla skrutten, nu måste hon bli bra snart. 

 

 

Eftersom proverna visade att hon låg lågt på folsyra så ska vi nu avvakta till torsdag och se om hon blir piggare annars ska hon få tillskott av det. Eftersom hon har haft skit i tarmen är det inte helt ovanligt att de inte kan ta upp det som de brukar. Så vi får vänta och se helt enkelt.

 

Och så är det nåt knas med bilen så den ska in imorgon. Det går bra nu... 

 

Då blir man extra glad i hjärtat när det här 7 år gamla kortet dyker upp på fb. Som jag saknar den tiden! Bästa träningssällskapet! 

 

 

 

Skyan hade skött sig exemplariskt hos veterinären. Exemplariskt. Det fanns en tid då det hade varit dagens skämt om någon sagt att Sky en dag skulle beskrivas så. Och även om det är så skönt att hon numera är väldigt skötsam så skulle jag bli så glad om hon till och med skulle bli sitt gamla jag och ha sönder en massa. Vad som helst för ett friskhetstecken. Har ju faktiskt fått se några. Igår morse var första gången hon verkade lite glad att vara nära dom andra hundarna. Tidigare har hon ju bara morrat om dom kommit nära och gått undan. 

 

Och idag på promenaden så ville hon ha en pinne också, som dom andra. Och för ett kort ögonblick glimmade gamla Sky till. 

 

Jag hoppas så att hon är på bättringsvägen. Att dom här små stunderna när hon är sig själv kommer bli fler och fler och längre och längre. Att det bara är så att det tar lite lång tid att bli bättre bara. 

 

Vi har tagit alla möjliga prover och kontraströntgen visar ingenting och det är ju jättebra, då är ju allt ute. Det här har varit två skitjobbiga veckor. Och jag hade hoppats att det skulle ha varit bättre eller till och med bra nu. Jag är bara så rädd att om hon inte blir bättre, hur vi då ska få reda på vad som felar om vi inte har hittat det redan efter allt som gjorts. Men en dag i taget. Och komma ihåg att andas. 

 

 

Min exemplariska goskrutta!

Så trött på att vara orolig. Och rädd. Och ledsen. Men framför allt trött på att sväva i ovisshet som ger min egen fantasi alldeles för stort utrymme i utbyte. 

 

Imorgon kör vi rond 3 och jag ska lämna in henne direkt på morgonen. Sjukt jobbigt att inte kunna vara med henne när jag vet hur jobbigt hon tycker att det är att vara där men vet att tjejerna där kommer ta väl hand om henne. Slutar ju efter lunch imorgon också så då kan jag åka till henne. 

 

Kanske är det bara inbillning, eller att jag önskar det så mycket, men en kort stund idag kändes skyan en aning piggare. Samtidigt vet jag ju att hon är ju lite som en maskin. Hon går på. Och det kanske var den jag såg. Maskinen som glimmande till, som inte hann med att känna efter för en stund.. 

 

Imorgon  får vi provsvaren. Jag hoppas verkligen att de kan berätta vad som felar. Jag både längtar och får ont i magen på samma gång. Jag måste också fråga om röntgenbilden. Det var ju nånting där hon var fundersam över men jag minns ärligt inte vad hon sa efter hon sa det. 

 

Efter alla ledsna, rädda tankar som jag så lätt fastnar i så fick jag lite annat att tänka på ikväll.. Lite väl tidigt egentligen men ikväll var det precis rätt tillfälle att fixa lite jul och mys här hemma.

 

Idag var vi till veterinären igen. Röntgen och blodprover. Och när Sky, som alltid är så på tå hos veterinären i vanliga fall, lägger sig ner med huvudet i tassarna och inte ens tittar upp när två sköterskor kommer in i rummet, då säger det så mycket om hur hon mår just nu. Och när de tar blodprov och min modiga lilla tjej inte rör en min men borrar in sitt huvud i mitt armveck som om det där hemska inte händer henne .. ja då krossas mitt hjärta lite och oron gör så att det känns alldeles svart i bröstet och det blir så svårt att andas.

 

Ibland känns hon lite bättre men det är långt ifrån bra. Inget mer har kommit ut i alla fall. Vet inte om det är bra eller dåligt i sammanhanget. Har pratat med veterinären idag och ska igen imorgon. Jag hoppas hoppas hoppas att hon blir bättre nu... 

 

Pappa blev glad för sin present. Tyvärr bara en vinst på 30 kr så han får väl vänta på miljonerna ett tag till.. han har lite godis att äta under tiden i alla fall..

 

Sky mår inte bra. Och jag vet av erfarenhet att när hon väl visar att något är fel, ja, då är det illa. 

 

Nu håller vi tummarna att allt går åt rätt håll. Hon har fått dropp och ska äta antibiotika och paraffinolja i 3 dagar till att börja med. Antingen behöver något mer komma ut, pga att hon har ätit något slags tyg. Eller så har det blivit inflammerat men att allt är ute.

 

Inte somnade hon heller av lugnande som egentligen borde ha knockat ut henne. Typiskt Sky... 

 

Föreställningen var så bra. Skratt som blandades med allvar och ett jäkla anamma. Alla borde se den här föreställningen. Alla. 

 

När jag flyttade in för snart 13 år sen renoverade jag alla ytskikt i hela huset utom badrummet. Nu börjar ju allting bli rätt slitet och det har varit dags länge att göra nåt. Men varken tid eller inspiration har funnits men i helgen som var så kom jag äntligen till skott med gula rummet. Insåg att om jag skulle vänta på inspirationen så skulle det aldrig bli av... 

 

Slängde ut Meyas säng, skruvade ner och slängde ut garderoben efter att ha tömt den. Tömde byrån och fick ut den ur rummet så jag kunde börja riva bort klickgolvet. Hade nån slags tanke att jag kanske kunde ha kvar plastmattan därunder men nej. Nej. Nej. Den var gräsligare än jag mindes och dessutom hade plastfoamet under klickgolvet lämnat märken överallt efter stämplar. 

 

Efter det var det dags att ge sig på tapeterna. Inte det lättaste men med hjälp av farmors gamla stekspade så gick det lättare.

 

Min ständiga följeslagare var med under varje steg...

 

Igår var vi iväg och bowlade, ungarna, jag och mamma och pappa. En jätterolig timme tillsammans blev det. Fast attans vad dålig jag var... får skylla på att jag nog inte gjort det sen gymnasietiden tror jag.. 

 

Han är så vacker gingerkatten. 

 

Var iväg med familjen och tände ljus vid minneslunden. Jag vet att det var vad farmor och farfar ville, att få ligga där, men jag har så svårt att gå dit. Och en dag som idag när man får trängas och nästan köa för att tända sitt ljus. Näe. Det blir fel inuti mig. 

 

Så ikväll när jag kom hem så tände jag ett varsitt ljus för dom här hemma. Där jag har ron i kroppen att minnas, tänka och sända mina tankar till dom i lugn och ro. Jag saknar dom så ofantligt.