takidasky

Idag fick jag hämta hem Sky. Eller urnan med askan. Grinade massor efter de ringt och sagt det. Men ändå så bröt jag ihop där när jag fick kartongen med urnan i.

 

Känns så himla overkligt att jag aldrig mer kommer få klappa om henne. Att vi aldrig mer ska kampa så det känns som att armen ska lossna. Att hon aldrig mer ska förvåna mig med hur snabbt hon lyckas bita sönder en ny leksak. 

 

Det var många gånger det kändes så himla jobbigt och svårt de första åren. Fan, vad jag slet mitt hår och så många gånger jag grät för att vi inte förstod varandra. Men sen, vilket enkelt och fint liv vi fick. Sky, jag och rutinerna. 

 

Jag saknar det. Jag saknar oss.

 

Idag fyller Ida 19 år! Tack och lov för att Messenger finns för just idag längtar man ju lite extra efter henne. 

 

Lekt lite med en ny app. Blev riktigt bra!

 

Så är sorgen och tårarna där igen, och jag saknar henne så mycket att det känns som om jag ska gå sönder. Det är märkligt hur livet bara fortsätter, obönhörligt. Att från en sekund till en annan så fanns hon inte längre. 

 

Och kvar finns bara minnen och all saknad. 

 

 

Dom är ju så jäkla söta dom där!

 

Idag fyller hon fem år. FEM ÅR! Helt galet att hon är så gammal redan. Jag tycker att det var nyss hon kom. Och samtidigt har det hänt så himla mycket under de här åren. Mycket bra saker men även andra saker. Saker som har varit så otroligt jobbiga. Och genom allt det har den här lilla kärleksbomben på fyra ben funnits där. I mitt knä, i min famn, vid min sida. Det finns ingen mer kärleksfull hund än One. Hon har så mycket kärlek i sig. Hela hon är kärlek. 

 

Ibland blir jag ledsen att vi aldrig lyckas komma igång med agilityn. Men om lusten ändrar sig så hinner vi ännu. Och vi har ett himla bra liv ändå. Jag kan inte beskriva hur tacksam jag är att hon finns i mitt liv. 

 

Hittade även lite kort på Meya från när hon var liten. Så himla söt! Tänk att hon blir 14 år i april!? 

 

Hittade den här bilden från Gotland. Finaste Takida och Lee. 

 

Kom in på min gamla hemsida och den här gången kunde jag se alla bilder. Passade på att spara ner en massa. Bland annat de här bilderna från Västerås alldeles i början av min och Takidas karriär. I maj 10 år sedan... åren går. Fotograf var Martina S. 

 

Idag efter jobbet hann vi ut en snabbis i skogen innan det blev mörkt. Så skönt med en lite tidigare dag mitt emellan mina två långdagar. Och så himla bra att faktiskt hinna ut till skogen en dag till under veckan och slippa gå längs vägen. Jag behöver det. Få gå där och andas. Det är både lätt och svårt att gå vår vanliga runda. Lätt för jag vet hur mycket hon, (och dom andra) älskade vår skog. Och så svårt för hon fattas oss. Hon fattas mig. Hon som alltid tog täten. Det är så tungt att titta upp och inte få se henne där, längst fram. 

 

Men ibland, för en hundradels sekund när jag lyfter blicken så tycker jag mig kunna se henne stå där framme och vänta in oss. Så som hon alltid gjorde. 

 

Igår dök en filmsnutt på Sky upp på minnen på fb. Hon kom rävskuttandes över åkern, tvärnitar, ögonen glittrar in i kameran innan hon sekunden senare drar iväg igen. Filmen är så mycket hon. Och jag blev så ledsen. Ledsen för att hon inte finns här längre. Och så ledsen över att se hur stark och kraftfull hon var då, innan hon blev sjuk. Jävla sjukdom. Jävla jävla skitcancer.

 

Idag tog vi farväl av mormor. Det blev en jättefin stund och det är så vackert där i St. Lars kapell. Himlen var så blå och solen sken. Efter fikat åkte vi till graven i Hanebo. Även om det aldrig är lätt så blev det en bra dag att ta avsked på.

 

 

 

Det kändes i hjärtat när det här minnet dök upp på fb samma dag som Sky somnade in.

 

Lilla hjärtat. Jag saknar dig.

 

Nathalie, Skys uppfödare skickade den här länken från när Sky var liten. Herregud vilken buse hon var! Vilken skillnad det blev. Ja, hade Sky sett den där filmen själv nu så hade hon helt klart förnekat att det var hon. Fake news. Punkt.

 

https://youtu.be/2oKQdQyXFO0

 

Så kom dagen då det blev dags att ta farväl. Och den kom alldeles för tidigt. Alldeles för snart. Jag hoppades ändå, fast jag visste att det var omöjligt, att hon skulle bli bra. Återhämta sig, så där mirakulöst som bara Sky skulle kunna göra. Men så blev det inte. Dumma, obarmhärtiga cancer. 

 

I fredags somnade hon in här hemma i sitt favorithörn i soffan. Allt var så lugnt och fint. Ingen stress eller oro. Och jag kommer vara vår veterinär för evigt tacksam för det. I allt det här svåra betydde det så mycket att kunna ge Sky det avslutet. 

 

Det är så tomt här hemma. Jag är så fruktansvärt ledsen för att jag inte kunde skydda henne från det här. Älskade tokhund. Wow, vilken resa hon tog mig på. Så tacksam att hon blev min.

 

Sky

20091212 - 20190104 

 

2018. Året då jag faktiskt började förstå min trötthet och acceptera den. Det tog ett par år att hamna här, så det lär väl ta ett tag att komma igen med. Men det är svårt att acceptera att de flesta dagarna fixar jag bara jobb och ut med hundar. Det finns ingen ork till nåt mer. Det jag fortfarande jobbar med är att förhålla mig till hur andra runt omkring mig reagerar och tycker om det. Och att jag inte behöver förklara varför jag inte kan vara med/göra saker/ställa upp. 

 

2018 var året då jag gick ner 17 kg och gick upp 11. De senaste 7 kg sedan Sky blev sjuk. Är så trött på denna pendling och att jag inte kan hitta en rutin och balans i kosten och livet. Jag hatar pcos. Jag hatar hur min kropp funkar, eller inte funkar. Men det här året har jag också lärt mig mycket om pcos och genom det även fått bättre verktyg att förhålla mig till det. Dock hjälper det inte när livet rasar samman..

 

2018 försökte jag och One komma igång med agilityn. Men även om det var jättekul där och då så fanns inte det riktiga suget där. Och resultaten blev därefter, även om jag tycker vi hade väldigt mycket stolpe ut. Nu har vi agilitypaus tills vidare. Kommer lusten tillbaka så gör den det..

 

Året slutade riktigt ledsamt. Mormor somnade in på julaftonskvällen. Och Sky, fina lilla Sky. Min värsta mardröm blev sann när cancern kom tillbaka och den här gången kommer vi inte vinna över den. Hon har varit så tapper. Helt jäkla amazing. Och jag vet att jag får vara tacksam för varje dag vi får nu. 

 

2018 bjöd även på många fina minnen. Konserter, korta resor och roligheter. 

 

Nu är det 2019. Årets första dag är snart slut. Jag hoppas på ett år med mer balans och välmående. Att nära och kära får må bra och vara friska. Och att det bjuds på en massa roligheter.