takidasky

2018. Året då jag faktiskt började förstå min trötthet och acceptera den. Det tog ett par år att hamna här, så det lär väl ta ett tag att komma igen med. Men det är svårt att acceptera att de flesta dagarna fixar jag bara jobb och ut med hundar. Det finns ingen ork till nåt mer. Det jag fortfarande jobbar med är att förhålla mig till hur andra runt omkring mig reagerar och tycker om det. Och att jag inte behöver förklara varför jag inte kan vara med/göra saker/ställa upp. 

 

2018 var året då jag gick ner 17 kg och gick upp 11. De senaste 7 kg sedan Sky blev sjuk. Är så trött på denna pendling och att jag inte kan hitta en rutin och balans i kosten och livet. Jag hatar pcos. Jag hatar hur min kropp funkar, eller inte funkar. Men det här året har jag också lärt mig mycket om pcos och genom det även fått bättre verktyg att förhålla mig till det. Dock hjälper det inte när livet rasar samman..

 

2018 försökte jag och One komma igång med agilityn. Men även om det var jättekul där och då så fanns inte det riktiga suget där. Och resultaten blev därefter, även om jag tycker vi hade väldigt mycket stolpe ut. Nu har vi agilitypaus tills vidare. Kommer lusten tillbaka så gör den det..

 

Året slutade riktigt ledsamt. Mormor somnade in på julaftonskvällen. Och Sky, fina lilla Sky. Min värsta mardröm blev sann när cancern kom tillbaka och den här gången kommer vi inte vinna över den. Hon har varit så tapper. Helt jäkla amazing. Och jag vet att jag får vara tacksam för varje dag vi får nu. 

 

2018 bjöd även på många fina minnen. Konserter, korta resor och roligheter. 

 

Nu är det 2019. Årets första dag är snart slut. Jag hoppas på ett år med mer balans och välmående. Att nära och kära får må bra och vara friska. Och att det bjuds på en massa roligheter.