fasiken, det gick så bra i helgen att hålla modet uppe. Jag kände mig positiv och full av förtröstan att det skulle gå bra och jag kände mig inte så orolig över framtiden.
Idag kommer tårarna så fort jag tänker på Sky...kanske börjar det sjunka in på riktigt?
Min lilla tjej...är all cancer borta nu? Kommer hon greja det här? Törs jag hoppas?
f a n
f a n
f a n 
Plötsligt händer det, och så stod jag där och tränade lydnad med Sky och Takida. Takida var lyrisk och Sky tyckte nog det var rätt roligt hon med..;)
Och jag tyckte faktiskt att det var riktigt skoj jag med...:)
Takida har inte kört nån lydnad sen december förra året då vi tog LP3. Visst har vi kört fjärr och lite annat då och då i vardagsrummet men ingen planerad träning har det blivit. Dagens träning var inte heller särskilt planerad, jag bestämde mig för vad vi skulle köra på promenaden dit.. Vi tränade kon och- rutskick och byggde upp det så att jag kunde avsluta med ett kortare konskick och sedan skicka vidare till rutan. Även inkallning med ställande och läggande fick sig en genomkörare samt metallapporteringen.
Sky och jag har ju försökt lite lydnad då och då, med långa pausar emellan... Idag tränade vi bara lite ff, även fast det är det vi behöver träna mest...körde läggande, ställande, inkallning och apportering. Jag introducerade oxå rutan och körde några skick, och hon sprang ut med full fart! Transporterna och ff är ju som sagt inge bra alls men i övrigt var hon duktig idag. Visst har vi massa kvar att träna på, framför allt stadga och uthållighet, samt att kroppskontrollen inte är den bästa..
I övrigt har jag satt igång ett slalomprojekt med Sky här hemma med rustaslalomet. VI har kört två korta pass igår och två idag. Målet är att hon ska bli säkrare på slalom och få en bättre kroppskontroll. Och då måste hon förfina sin teknik litegrann...det går segt, men ibland sätter hon ett slalom som ger mig rysningar. Och nästa gång hoppar hon över nån port här och därför att hon inte styr över kroppen som hon behöver. Önskar jag hade egna bågar att använda mig av..för att hjälpa henne bättre. Samtidigt har hon senaste gångerna hoppat över eller under bågarna på klubben så det hela handlar nog mer om att hon måste få kontroll över sin kropp...med eller utan bågar...
Takida - min guldklimp!
Dagens DM blev resultatmässigt lite stolpe ut… trist men sant.. Och inte blev det bättre av att vädrets makter inte var med nån av oss tävlande och regnet vräkte ner hela dagen. Mellan klasserna åkte jag hem och bytte kläder för då hade det gått igenom den första uppsättningen av regnkläder. Och så blev det strömavbrott i princip hela Bollnäs i över två timmar.
Takida – går som en dröm i hoppklassen som är först ut. Jag gör de byten jag vill men i mitten av banan ska jag bromsa in och vad händer? I spöregnet har ju gräset blivit riktigt halt och fötterna bara försvinner framåt och uppåt och jag faller pladask rakt på rumpan och ryggen. Takida kommer och hoppar mot mig och blir väl så där lagom förvånad varför jag ligger ner så hon kommer ju mot mig. Det tar ju några sekunder för mig att kravla mig upp så vi får en vägran innan vi kan köra vidare. Trots min tidsödande vurpa så kommer vi in på en riktigt bra tid. Känner mig riktigt less att jag inte filmade loppet, för det var mycket som kändes så bra, visserligen är jag inte nöjd med slutet, måste bli bättre att träna bakombyten efter platten och tunnlar överhuvudtaget. Men jag körde mina blindbyten där jag ville och Takida tog dom så fint.
I agilityloppet bestämde jag mig för att strunta i resultatet och istället passa på att prova sånt jag annars fegar ur med på tävling. Så istället för att springa längs med balansen som alla(tror jag iaf) gjorde så ville jag prova att skicka henne på den och sedan sticka så att vi skulle ha A-hindret mellan oss så att hon skulle ta balansens nerfart själv och sedan in i en lång tunnel där jag sprang mot utgången av den. Tyvärr var jag lite för snabb med att sticka så Takida går först mot balansen men viker sen för att följa mig, jag stannar upp, säger balans, hon viker mot den men kommer mot mig, ja, på tredje eller fjärde kommandot tar hon balansen och jag kan sticka. Och duktiga tjejen tar nerfarten själv, suger in i tunneln. Efter tunneln är det ett hopphinder och det var där jättemånga diskade sig för efter det drog hundarna på en tunnel. I framförbytet där så skickade man automatiskt hunden mot tunneln med kroppen så jag tänkte att jag måste göra en tydlig pole istället. Tyvärr var jag för klumpig i mina rörelser så Takida river hindret men drar inte mot tunneln utan söker ut på hopphindret istället. Sen glömmer jag bort vart vi ska i slutet av banan, räddar upp det, är för sen i slutet så det blir en vid sväng.
Så sammanlagt 10 fel, de första fem när jag halkade och 5 fel när jag inte skötte mitt byte som jag skulle. Plus en hel massa sekunders extra tid på min vurpa och sen när jag skulle skicka henne på balansen. Trots det hade vi snabbaste sammanräknade tiden (om jag läste av det rätt) på några sekunder och vi slutade förvånande nog på en 5:e plats totalt.
Sky – min lilla skithund ;). Idag kändes hon riktigt liten och omogen. Framför allt i hopploppet. Hon börjar rätt bra, halkar när hon ska bromsa in för slalom, sen både halkar och slarvar hon några gånger. Och så tog hon lite hinder som hon kände för och var stendöv under tiden. Och jag var inte så mycket bättre jag heller. Jag trippade runt och tänkte mest på att jag inte ville ramla igen…Totaldisk är nog ordet för det loppet…
Jag kände direkt att det var en hel del saker som var för svåra för Sky i agilityloppet så jag bestämde mig redan innan att inte köra den ordinarie banan utan istället förenkla den lite. I kombinationen där så många diskade sig för att hunden tog tunneln så bestämde jag mig för att köra just den vägen. I det här loppet kändes hon mer fokuserad och med mig. Hon tog slalom på första försöket, trots att hon var helt i otakt och verkligen fick kämpa sig igenom det. Jag är nöjd med att jag valde att köra min egen bana och jag är mer nöjd med Skys inställning och prestation i det här loppet. Jag är nöjd med att vi kunde vara med och köra, det är ju trots allt bara 1 ½ vecka sen hon bara fick gå i koppel och hade tratt. Så det är några veckor sen hon tränade agility. Men i dagens första lopp kändes det som om att släppa in en unge på Lekpalatset. ”Wohoo va många roliga saker att leka med! Titta på mig, mamma! Titta när jag springer jättefort och hoppar jättehögt!
Jag VET att Sky behöver nåt år till på sig att mogna – inom alla aspekter. Och för det allra mesta så känns det helt okej. Hon kommer ju sakta men säkert. Vi skyndar långsamt i hennes takt. Jag vet att jag inte kan ställa krav på henne som hon ändå inte är mogen för. Jag vet ju att vi kommer kunna uppnå våra mål men bara inte i den takt jag hade tänkt mig. Så därför blir jag lite ledsen på mig själv när jag känner att frustrationen tar tag i mig och att jag blir besviken på att jag inte kan köra på det sätt jag vill köra agility med henne. ÄN. Jag måste bara komma ihåg det, jag kan inte köra på det sätt jag vill, ÄN! Men idag kändes det som att vi tog ett stort steg bakåt istället för att flytta fram nån millimeter…för jag vet ju att vi kan bättre än så här, redan nu...
Och den där jäkla vurpan. För första gången när jag ramlar på plan så var inte min första tanke: ”Jag döööör! Va pinsamt!!!” Utan istället: ”F-n, jag måste upp och fortsätta!!”
Det är ju positivt.
Även fast jag är övertygad om att jag bjöd några på ett gott skratt idag…
Det negativa är att det gjorde ont. Och det gör bara mer och mer ont. Ryggen fick sig en rejäl smäll och hela vänstersidan, från nacken och hela vägen ner gör förbaskat ont. Alltså så ont att man gråter....Jag antar att det kommer göra ännu mer ont imorgon…skit också…
Nästa säsong ska jag verkligen investera i nåt annat än bara joggingskor. Det här går ju inte..
Skulle knäppa ett fint gruppkort igår...det gick ju bra...
Stort grattis till Mike och Lee som var med och tog DM-silver i lag och Lee tog även den individuella bronsmedaljen!! Ja, och så ett stort grattis till Helena oxå..hon var ju lixom oxå med och gjorde det...;D
Förra veckan började jag läsa dessa böcker... Den ena började jag läsa runt 12 på kvällen så den höll mig vaken till halv fem på morgonen...när det var dags för den andra så var jag smart och började läsa den tidigare på kvällen, så då var jag "bara" vaken till tre på natten...
Sååå bra böcker. Älskar när jag får händerna på en bok som är så fänglande att man inte märker att man vänder blad. Men nu är det slutläst på ett tag för mig, imorgon börjar jag jobba igen...och som ni förstår av ovanstående rader så har jag inte självdiciplinen att förmå mig att sluta läsa när jag väl börjat så därför har jag skapat en egen regel med total läsförbud under jobbveckorna.. skittrist men nödvändigt..
Nu är det dags att hoppa i säng snart, jag hoppas verkligen att jag vaknar i tid imorgon! Håll tummarna!
Den som bromsar, förlorar....
Det österrikiska landslagets "slogan"
Som tur är har jag kunnat läsa mig till översättningen i fundera. Min tyska är ju inte så bra, trots 6 års studier. Men om man egentligen kan kalla det studier, det vet jag inte...jag och Maja skolkade hej vilt från tyskalektionerna. Vi fattade ju ändå ingenting och både hon och jag var ju vana att vi hängde med rätt bra i skolan i övrigt så det blev väl en lätt utväg. Sista halvåret fick vi ett 5 cm tjockt kompendium med grunderna i tyskan. Vi var superambitiösa och pluggade och försökte, ända tills vi upptäckte att tyskafröken hade kopierat med facit längst bak...ja, efter det tränade vi på kopiering bara...;/
Idag kan jag säga att jag ångrar mig, jag skulle verkligen kunna mer tyska.
Men jag kunde faktiskt göra mig lite förstådd på Silas-kursen!
En gång när det blev fel så sa jag:
-Scheisse!
Och efter lunchen sista kursdagen så sa jag till Silas:
-Kannst du nicht nächtes yahre zuruckkommen, bitte?
Och sen fixade ju Camilla och Gudrun det, och bokade in Silas nästa år igen! Och ni anar inte hur glad jag är att jag kommer få träffa denna otroliga agilitymänniska igen! Det är helt klart det bästa som skett under 2011, och jag är övertygad om att det kommer bli 2012 års höjdpunkt oxå!
Och när jag nån vecka efter kursen läste orden "Wer bremst, verliert" i fundera så kände jag att dom orden ska jag ta till mig, och försöka anamma i all agilityträning framöver. Det blir ju inte enklare än så, den som bromsar kommer att förlora!
Jag är långt ifrån där, tro mig, det vet jag, men som ordspråket säger, det är inte målet utan resan som är det viktiga...det börjar hända saker i mitt tänk och jag är så himla glad för det. Mer och mer börjar jag hitta hur jag vill köra agility. Vi kommer ha mycket skoj framför oss, jag, Takida och Sky!
på eftermiddagen så hoppade Meya upp i sängen och ville gosa. Jag tog av henne tratten och hon somnade på min arm. Meya är ju som en stor mjuk teddybjörn och vi hade det så mysigt så jag blundade lite jag med...
Och hoppsan, i 2,5 timmar sov vi....det kallar jag en rejäl power-nap...;)
