takidasky

Hela livet känns som en konstig dröm. Å ena sidan följer jag nyheterna och läser dagens nyheter om Coronavirusets spridning. Håller mig uppdaterad och tvättar och spritar händerna så de nästan blir såriga känns det som. Jag grälar på mamma och pappa att stanna hemma, försöker veckohandla åt mig och erbjuder mig att handla åt andra. Jag  har distansundervisning på jobbet och försöker att hålla mig hemma så mycket som möjligt efter det. 

 

Å andra sidan rullar livet på, solen skiner ibland, våren kommer mer och mer och när jag går i vår lilla skog känns ju världen helt som vanligt. 

 

För jag är rädd. Rädd att någon jag känner ska smittas och tvingas dö ensam eller utan en anhörig att hålla i handen. Jag är rädd att jag inte ska fixa att ta hand om hundarna om jag blir sjuk. Eller när jag blir sjuk om man ska tro vissa prognoser. Jag oroar mig jättemycket för om jag ska bli smittad och i min tur smitta andra. Jag oroar mig vad för samhälle vi kommer få sen, efter coronan. Och jag är ju så jäkla bra på att oroa mig också... 

 

Just därför är det så skönt att få de där stunderna när ALLT är precis som förr, som vanligt. Och bästa stället för det är ju i skogen, tillsammans med mina svartvita. 

 

För sex år sedan på dagen hämtade jag hem One! Världens goaste underbaraste lilla hund. Hon betyder så otroligt mycket. Så gott som ingenting blev som jag planerade hur vårt liv tillsammans skulle bli, men jag tror att hundar kan komma in i våra liv i andra syften än vad vi själva vet om. Och utan One skulle de här gångna fem åren varit outhärdliga. Älskade hund. Så tacksam att hon blev min! 

 

 

Jag vet. Det finns så mycket andra saker att vara ledsen över i dessa oroliga Coronatider. 

 

Men jag känner mig ändå så jäkla ledsen och besviken att jag inte kommer få komma iväg till Australien i påsk. Att den här fantastiska drömresan som vi planerat inte blir av alls. Och jag vet, Australien finns kvar men det kommer ju isf med största sannolikhet inte bli med Ida och det var ju det jag såg fram emot mest. 

 

Skit också. Jag som har längtat så länge efter att Ida skulle guida mig runt i Sydney... 

 

Lyckligtvis fick jag tillbaka rösten lagom tills jag och pojkarna åkte till Västerås. Resten av förkylningen gick att hålla i schack med nässpray, Alvedon och mikropauser för lite vila.

 

Kors i taket var all tåg i tid så vi kom fram som väntat och käkade lite lunch innan vi checkade in på hotellet. Hade bokat ett stort dyrt rum så det var lite av en besvikelse när det inte ens var en riktig bäddsoffa som tredje säng utan typ en vanlig soffa man tagit bort ryggkuddarna på. Inte det mest bekväma men men.. efter lite hotellhäng drog vi ut på stan och handlade lite och åt en tidig middag. Sen var det dags att byta om och ladda för bandy. Sista kvartsfinalmatchen mellan Bollnäs och Västerås och Bollnäs vann!