takidasky

Alltså, när jag längtar efter snö så är det illa. Men är sååå trött på allt det gråa, mörka och dystra. Dagarna rullar på i ett känns det som. Längtar så till att något bryter av. I början av mars blir det en tur till Västerås i alla fall men dit är det ju flera veckor.. 

 

Offerten var lite, eller mycket över min budget. Ska ringa några till som får komma och kika och efter det har jag förhoppningsvis hittat någon som jag kan köra igång med eller så får jag gå på plan B, som jag inte ens klurat ut klart ännu... Så trist om det inte blir av nu när jag är så inställd på det. Men samtidigt så sitter jag ju inte i båten som det är nu. Allt fungerar ju. Efter att jag har varit iväg på mina inbokade resor i vår/sommar så får jag lägga upp en sparplan och ev skjuta på renoveringen ett år eller två. Det är ju faktiskt inte hela världen även om det är skittrist. 

 

Imorgon kommer offerten på renoveringen... Sååå nervös väntan. Halva jag längtar till att få bo fint och nytt och att få ge huset det ansiktslyft det förtjänar. T.ex. så har det ju haft samma platsbyggda kök i 64 år.

 

Ja, ni läste rätt: 64 ÅR!!!! 

 

Och badrummet är ju renoverat en gång under den tiden om jag gissar rätt, på 70-talet. Det är DAGS.

 

Men den andra halvan av mig mår så dåligt över alla hundratusentals kronor det kommer kosta... Och samtidigt är det ju nu den investeringen ska ske, när jag har många år kvar att jobba och tjäna pengar så jag kan betala av på lån. 

 

Längtan och ångest. Hand i hand.

 

I lördags hade jag haft huset i 14 år. Så glad att jag vågade köpa det själv. 

 

Som jag längtar efter Meya när jag ser den här bilden. Min finaste fraggelhund. 

 

Igår fyllde hon 20 år, den bästa tjejen jag vet! 

 

Idag blev det gymmet och det var så skönt för både kropp och knopp! Och bäst av allt, mitt knä blev inte sämre! Väl hemma blev det ett avsnitt av "Lyckomaten" på svtplay. Har ni inte sett det, gör det! Och efter det blev det en prommis med hundarna innan det blev mörkt. Så skönt det är när man har hela dagen att styra över! Nu snart vankas bortamiddag! 

 

 

 

Så underbar dag! Solen sken! Himlen var blå! Efter alla gråa dagar så märker man hur vädret påverkar en. Idag gick det inte att inte vara glad. 

 

Och bäst av allt, mitt knä som fick spel för en vecka sedan höll hela promenaden med hjälp av knäskydd. Och så märkte jag ju (åter igen) att ryggen mår så mycket bättre av dessa släta promenader än de i skogen... kanske måste lyssna på sjukgymnasten ändå och ge upp skogspromenaderna under en tid för att se om ryggen blir bättre... Vill verkligen inte men måste börja prova allt som kan hjälpa nu. Så trött på att ha ont. 

 

Liiite tidigt så firade vi Idas 20-årsdag idag. Kan inte fatta att hon redan snart är 20 år!? Minns ju min egna 20-årsdag som inte jättelänge sen även fast man inser att det är evigheter sen när man konstaterar att det är mer än halva livet sen... Tror att den där 40-årskrisen blir värre och värre med åren.. sååå gammal nu ju... 

 

Men men, här är Idas present i alla fall... det bästa presenten att ge är ju verkligen presenter man själv får vara med på!

 

Efter att hela hösten gått så har jag äntligen tagit tag i renoveringen av huset igen. På fredag kommer en firma för att göra en bedömning och lämna offert. Läskigt och roligt på samma gång. Tror jag har bestämt mig över vilket kök det blir nu och de flesta vitvaror. Små små steg framåt. Badrummet är klart med vilken matta det blir men sen återstår allt det övriga som ska finnas i ett badrum.. 

 

Golv och tapeter måste också väljas... det blev mycket på agendan nu för nån så velig som jag... hade ju så praktiskt lagt allt det där åt sidan.. Tror bestämt att lite tidspress blir bra. 

 

När man är för gammal för julgransplundring så kan man ju bubbla och babbla ut julen istället med detta fina sällskap! 

 

I torsdags var jag iväg till sjukgymnasten igen. Fick svar på röntgen att det inte är diskbråck. Det var ju skönt i alla fall och förhoppningsvis så blir det lättare att lägga upp träningen framåt med den informationen. Sen att inse att det nog är månader kvar av smärta är ju lite tufft att ta in, och det är ju OM träningen hjälper som den ska...

 

Läkaren tryckte ju på att jag skulle äta smärtstillande regelbundet för att lugna nervsystemet så att det inte skickade smärtimpulserna lika intensivt. Jag vill inte men samtidigt funkar det ju inte att jag gråter av smärta efter en vanlig skogspromenad och att jag knappt kan gå resten av dagen heller... Sjukgymnasten kunde väl inte förklara varför det är värst efter skogen men föreslog att jag skulle skippa dem under en period men det funkar ju inte för hundarna. De behöver få springa fritt i alla fall tre dagar per vecka. Så på ett sätt är det väl tacksamt att vi är inne på den mörka delen av året.. annars hade jag haft sån ångest att inte utnyttja dagsljuset till skogspromenader. 

 

Försöker tänka positivt men efter över 7 månader av att ha ont och få livet så himla begränsat är det svårt. Människor som lever med kronisk smärta är fasen supermänniskor! Jag har ju hela tiden haft den "trösten" när det är som värst att det kan/kommer bli bättre och bra. 

 

 

Precis så här hoppas jag att det är i himlen. Att de just nu tar en after breakfast-nap tillsammans. 

 

1 år utan Sky idag och en vecka utan Meya. Mina hjärtan.

 

För första gången på 12,5 år har jag "bara" två hundar. Har ju på hela den tiden haft fyra förutom två "kortare" stunder på inte ens ett år haft tre. Det är minst sagt ovant. Så tacksam för de här två!

 

Så kom den där dagen då jag var tvungen att låta dig gå. Och jag vet inte hur jag ska klara mig utan dig. Jag minns knappt livet innan dig. Jag vill inte vara utan dig. Och så är jag här, ändå, utan dig, och livet är så ofattbart tomt. 

 

Har haft en jättehärlig jul med nära och kära och god mat och klappar. 

 

Jag hoppas det finns massvis av pipgrisar i himlen och att det bara regnade ner en massa i torsdags över Sky. Jag har en bild, eller en film i mitt inre där galenskapen lyser i ögonen på henne samtidigt som hon biter sönder en efter en... Jag hoppas att hon blev ordentligt firad. 

 

Det blev jobbigare än jag trodde när den 12/12 kom. Jag antar mest för att jag på nåt vis har skapat en vardag utan henne. Jag letar henne inte längre med blicken på promenaderna.  Jag säger nästan aldrig fel namn till de andra längre. Jag har liksom vant mig vid att hon inte är kvar och även fast det är skönt att inte vara ledsen och sakna henne hela tiden så överrumplar känslorna mig när jag väl börjar tänka och känna. Kan inte riktigt förklara mer än så. 

 

Jag hoppas hon känner mina känslor, mina tankar, där hon nu är, vildhjärtat mitt. 

 

Dessa facebookminnen... Väcker så många känslor när de dyker upp. Tänk om jag vetat då att vi bara skulle ha lite mer än ett år kvar tillsammans... 

 

I fredags 8/11 somnade finaste Smilla in. 15,5 år fick vi ha henne i våra liv. Så tacksam för det. En bättre, trognare, klokare och snällare hund får man leta efter. 

 

Tack Smilla för att jag fick låna dig och köra agility med. 

Tack för att du gjorde agilityn rolig och fick mig att känna att jag kunde det där, ibland. 

Tack Smilla för att du aldrig sprang ifrån mig på planen.

Tack för de gånger du stannade och snällt väntade när jag glömt bort banan. 

Tack för din snällhet och trygghet och att du aldrig lät min nervositet påverka dig.

Tack för att vi fick ha dig så länge. Du fattas oss.

Så himla mycket.