3 veckor....
...lite knappt.
Då är det dags.
Vallhundsprov.
Jag och Sky.
Jag och pitbullen.
OH MY GOD!
<3
Hittade den här bilden i mobilen. Hon är så fin på den, Inka. Jag blir både glad och ledsen när jag ser den. Antar att det kommer vara så ett tag, tills sorgen bleknar och man börjar minnas med bara glädje.
Det går upp och ner. För det mesta förnekar jag att det har hänt på nåt vis. Men så slår det en hårt i hjärtat... Som när jag härom kvällen stod och ropade på Inka när vi skulle ut på kvällskissen. Eller när jag inte fick fylla på hennes matskål utan istället ställa undan den. Eller som igår när jag såg hennes koppel och halsband hemma hos mamma och pappa. Eller som idag när jag för första gången besökte hennes grav. Då känns det. Då gör det så jäkla ont.
Älskade finaste <3
Idag somnade du in, min fina tjej. Jag kan inte med ord beskriva hur du fattas mig. Det gör så ont. Tårarna rinner. Och jag önskar att det inte var sant.
Jag minns den dagen då jag följde med pappa och hämtade hem dig. Du satt i mitt knä hela vägen hem. Jag minns hur du brukade somna sittandes när man gosade med dig. Redan då var du en livsnjutare.
Några år senare flyttade du hem till mig och blev min. Och vi fick nästan elva år tillsammans, du och jag.
Du gav mig så mycket. Du fick mig att vilja ha hund igen. Att inse att glädjen över livet tillsammans var större än smärtan när det är dags att ta farväl. Och jag är så glad och tacksam över varje dag med dig, fast det gör så ont just nu.
Tålmodigt och många gånger alldeles för snällt har du hjälpt mig fostra Meya, Takida och Sky.
Du älskade att komma till skogen. Hela du strålade när du fick springa fritt.
Du hade ett uruselt pokerface. Om du hade gjort något du visste att man inte fick, mötte du en med ditt sötaste flin. Och blev genast förlåten.
Du älskade att vara i stugan i Myssjön. Jag är så glad att vi var dit för inte så länge sen. Där fick du strosa fritt.
Att njuta av livet, det var du expert på.
Finaste Inka. Jag är så tacksam för att du varit min. Det är så tomt utan dig här hemma. Alltid när jag varit ledsen har du kommit och lagt ditt huvud i mitt knä, tittat på mig med dina kloka ögon och suttit med mig tills det känts bättre. Jag skulle ge allt för att få sitta med dig och stryka ditt vackra huvud igen, en sista gång.
Jag älskar dig så mycket. Jag saknar dig. jag saknar dig så ofantligt mycket.
Regnbågsbron
På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.
När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
så att de kan springa och leka tillsammans.
Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla
blir återställda till hälsa och vigör;
de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.
Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;
de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsammans,
men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.
Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Hon springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
hennes ben bär henne fortare och fortare.
Hon har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.
Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet,
och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv
men aldrig från ditt hjärta.
Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans...
När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
så att de kan springa och leka tillsammans.
Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla
blir återställda till hälsa och vigör;
de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.
Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;
de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsammans,
men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.
Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Hon springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
hennes ben bär henne fortare och fortare.
Hon har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.
Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet,
och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv
men aldrig från ditt hjärta.
Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans...
När det som inte fick hända ändå händer...
Förra söndagen var jag och Takida iväg till Österåker för att tävla för första gången på fem månader.
Första loppet var hopp. Jag var så nervös innan. Som om att gå tillbaka 4 år i tiden. Loppet gick bra, jag tappade henne efter en tunnel som var fjärde hindret från slutet men lyckades rädda upp det och vi kom i mål nollade. Vi slutade på en 7e plats och fick en SM-pinne. :) Agilityloppet gick också bra, mycket bra! Vi nollade igen och kom på en 2a plats! Tjong så hade vi två SM-pinnar. Min fina duktiga tjej! Kunde aldrig drömma om att vi skulle kunna ligga med så bra i tiderna med tanke på att vi ligger efter så väldigt i framför allt explosionsträningen. Hon är en på miljonen!
På kvällen när vi kommit hem så var Takida stel och "skröplig" i kroppen. Orolig gick jag till sängs och på måndagen när vi klev upp och Takida hoppar ner från sängen så haltar hon några steg. Där och då, bröt jag ihop. Fan fan fan! Min fina tjej. Inte igen!
Måndagen ägnades till gråt, ångest och besluttagande. Vi skulle ju gå kurs tors-fre för Silas Boogk. Självklart kan jag inte gå kurs för Silas med en trasig hund... Och sen var det EO. Vårt stora äventyr. Det som har varit det stora målet när SM försvann i skador. Men jag kan inte sitta och åka till Belgien med en hund som inte är helt okej bara någon vecka innan. Så är det ju. Och EO var ju för mig, inte Takida. Hon bryr sig inte om hon springer agility i Belgien eller på klubben.
Så besluten togs. Ingen kurs. Inget EO. Tid bokades in till sjukgymnasten och veterinären i Gävle. Vi fick tid i torsdags kväll.
Takida kändes igenom ordentligt, böjprov mm. Det som hittades var att hon hade ont i de två yttre tårna på höger fram. Takida är så tålig och accepterade i hanteringen så när hon skriker, ja, då vet man att hon har ont.
Nu, några dagar senare när jag har fått landa i det hela så känns det ändå hoppfullt. Om allt läker som de ska så är det inte omöjligt att vi kan vara tillbaka på agilityplanen i slutet av sommaren. Och att missa EO känns inte så hemskt alls, utan det som betyder något är ju att ha en hel hund som mår bra.
Visst är det ledsamt, när det som inte får hända ändå händer. Och jag tycker att jag har haft min beskärda del så det räcker och blir över. Jag vill bara att mina fyrbenta ska få vara friska och må bra.
Så det är bara att bryta ihop och komma igen - igen.
men tro mig - vi kommer igen! :D
Kalle!
Efter några dagars försening kom han äntligen - lilla Kalle! Och jag blev faster för andra gången <3
Det är så makalöst fantastiskt att få träffa en ny liten människa för första gången. Att allting kan vara så perfekt. Från den minsta lilla tån till krumeluren i örat. Livets mirakel.
Efterlängtat finfrämmande!
Tisdags i förra veckan kom Helena och dogsen upp för att stanna över natten. Så himla roligt! Och trots att det bara var ett dygn så hann vi med mycket. Skogspromenad, dricka vin, spela yatzy, prata prata prata, träna agility och äta gott.
Alla bilder utom den sista är ärligt snodda från Helenas blogg! :)
Gärdsjöspelen!
Nu var det länge sen jag skrev. Sista helgen i juni var det Gärdsjöspelen strax utanför Rättvik. Av en händelse så hittade jag den sidan på fejjan och gillade den. Riddare, amazoner, kosacker och tornerspel utlovades. Så jag, Wilmer och Erik åkte iväg över dagen för att se vad det var.
Och det var HUR BRA SOM HELST! Så himla glad att vi åkte. Ungarna älskade det och jag med. Så läckra hästar, riddare och amazoner som stod för lysande skådespeleri under tornerspelen. Tyvärr hade de flesta av kosackernas sadlar fastnat nånstans under flygresan så lördagens uppvisning blev en minivariant. Men det vi fick se var så häftigt!
En toppendag och vi har redan bokat in nästa års gärdsjöspel. Helt klart sevärt!
Snyggaste hästen...och riddaren...;)
Köpa pilbågar var ett måste. Här får pöjkarna hjälp att prova ut den perfekta bågen för dom.