<3
Hittade den här bilden i mobilen. Hon är så fin på den, Inka. Jag blir både glad och ledsen när jag ser den. Antar att det kommer vara så ett tag, tills sorgen bleknar och man börjar minnas med bara glädje.
Det går upp och ner. För det mesta förnekar jag att det har hänt på nåt vis. Men så slår det en hårt i hjärtat... Som när jag härom kvällen stod och ropade på Inka när vi skulle ut på kvällskissen. Eller när jag inte fick fylla på hennes matskål utan istället ställa undan den. Eller som igår när jag såg hennes koppel och halsband hemma hos mamma och pappa. Eller som idag när jag för första gången besökte hennes grav. Då känns det. Då gör det så jäkla ont.