takidasky

Det börjar kännas lite hopplöst nu. Tre veckor har gått och vi har fortfarande inte kommit på vad det är som felar trots allt dom gjort. Imorgon blir det ultraljud och om det inte visar nåt kommer vi remitteras vidare för sen finns det inget mer dom kan göra här. 

 

Det krossar mitt hjärta att se henne så här. Så dämpad, tillbakadragen och så helt o-skyig. Hennes klara, pigga blick är borta och jag önskar så att det bara kunde vända nu. Mest av allt är jag så rädd att det här inte kommer gå att fixa. Tänk om hon inte blir bra? För det måste hon ju. Hon måste. Hon bara måste!