Har tittat på de få gamla agilityfilmer jag har på Sky. På söndag är det ett år sen vi tävlade agility, nån dag senare gjorde vi den sista träningen på bra länge..
Har bl a kikat på vår debut som finns härunder. Känns som ett helt annat liv...
Blir gråtfärdig när jag tänker på de drömmar och planer jag hade för vår framtida agilitykarriär den sommaren för två år sen. Sommaren 2011 fick Sky stå tillbaka lite för Takida. Vi hade ju heller ingen brådska kändes det som, vi hade ju tiden för oss.. Sommaren 2012 blev det inget av, då skadan och operationen var ett faktum.
Idag drömmer jag om att vi ska kunna komma tillbaka till agilityn fullt ut. Att vi ska kunna stå där på startlinjen och att jag ska ha lugnet i mig att våga låta henne köra på, på sitt galna sätt; och med andra ord vara Sky. Hon har ju inget mellanting, lillskruttan. Det är allt eller inget som gäller.
I ett års tid har jag bromsat och bromsat för att läkningen ska få sin tid och de bästa möjligheterna. Det är jobbigt att samtidigt som man rehabar, att man måste "ta bort" en stor del av ens hunds personlighet. Men för läkningens skull så var det ett måste..
Det kan vara underbart med drömmar och planer. Men riktigt jobbigt när de krossas. Men så kommer det ändå en dag när drömmarna kommer tillbaka, om än i nya former. Och nya planer tar vid.
Och även fast jag inte riktigt är där än, så känns det ändå mindre och mindre ledsamt, att de första drömmarna antagligen aldrig kommer att slå in.
För det kommer mina nya förhoppningsvis att göra.
Älskade lillskrutta! <3
