takidasky

Idag fyller Ida 19 år! Tack och lov för att Messenger finns för just idag längtar man ju lite extra efter henne. 

 

Lekt lite med en ny app. Blev riktigt bra!

 

Så är sorgen och tårarna där igen, och jag saknar henne så mycket att det känns som om jag ska gå sönder. Det är märkligt hur livet bara fortsätter, obönhörligt. Att från en sekund till en annan så fanns hon inte längre. 

 

Och kvar finns bara minnen och all saknad. 

 

 

Dom är ju så jäkla söta dom där!

 

Idag fyller hon fem år. FEM ÅR! Helt galet att hon är så gammal redan. Jag tycker att det var nyss hon kom. Och samtidigt har det hänt så himla mycket under de här åren. Mycket bra saker men även andra saker. Saker som har varit så otroligt jobbiga. Och genom allt det har den här lilla kärleksbomben på fyra ben funnits där. I mitt knä, i min famn, vid min sida. Det finns ingen mer kärleksfull hund än One. Hon har så mycket kärlek i sig. Hela hon är kärlek. 

 

Ibland blir jag ledsen att vi aldrig lyckas komma igång med agilityn. Men om lusten ändrar sig så hinner vi ännu. Och vi har ett himla bra liv ändå. Jag kan inte beskriva hur tacksam jag är att hon finns i mitt liv. 

 

Hittade även lite kort på Meya från när hon var liten. Så himla söt! Tänk att hon blir 14 år i april!? 

 

Hittade den här bilden från Gotland. Finaste Takida och Lee. 

 

Kom in på min gamla hemsida och den här gången kunde jag se alla bilder. Passade på att spara ner en massa. Bland annat de här bilderna från Västerås alldeles i början av min och Takidas karriär. I maj 10 år sedan... åren går. Fotograf var Martina S. 

 

Idag efter jobbet hann vi ut en snabbis i skogen innan det blev mörkt. Så skönt med en lite tidigare dag mitt emellan mina två långdagar. Och så himla bra att faktiskt hinna ut till skogen en dag till under veckan och slippa gå längs vägen. Jag behöver det. Få gå där och andas. Det är både lätt och svårt att gå vår vanliga runda. Lätt för jag vet hur mycket hon, (och dom andra) älskade vår skog. Och så svårt för hon fattas oss. Hon fattas mig. Hon som alltid tog täten. Det är så tungt att titta upp och inte få se henne där, längst fram. 

 

Men ibland, för en hundradels sekund när jag lyfter blicken så tycker jag mig kunna se henne stå där framme och vänta in oss. Så som hon alltid gjorde. 

 

Igår dök en filmsnutt på Sky upp på minnen på fb. Hon kom rävskuttandes över åkern, tvärnitar, ögonen glittrar in i kameran innan hon sekunden senare drar iväg igen. Filmen är så mycket hon. Och jag blev så ledsen. Ledsen för att hon inte finns här längre. Och så ledsen över att se hur stark och kraftfull hon var då, innan hon blev sjuk. Jävla sjukdom. Jävla jävla skitcancer.

 

Idag tog vi farväl av mormor. Det blev en jättefin stund och det är så vackert där i St. Lars kapell. Himlen var så blå och solen sken. Efter fikat åkte vi till graven i Hanebo. Även om det aldrig är lätt så blev det en bra dag att ta avsked på.

 

 

 

Det kändes i hjärtat när det här minnet dök upp på fb samma dag som Sky somnade in.

 

Lilla hjärtat. Jag saknar dig.