takidasky

Oj, så glad jag är att jag har min One. Vi försöker båda vänja oss vid att bara vara vi. One har ju aldrig varit själv, och det var ju för 15 år sen sist jag bara hade en hund. Jag kommer inte ihåg hur det var. 

 

En vecka och två dagar sen Takida somnade in. Saknaden är som ett stort sår inuti och jag kan inte förstå att något kan göra så här ont utan att fysiskt vara fel. 

 

Jag försöker distrahera mig med saker att göra och när jag är med andra så kan jag för det mesta släppa saknaden en stund och vara här och nu. Jag behöver verkligen de stunderna för när jag faller ner i saknaden så rasar allt. 

 

Gränsvallarens Takida 070422-200710

Det är en vecka sedan du somnade in. Mitt hjärta, min bästa vän. Ord kan inte beskriva hur mycket du fattas mig.. ❤

Du var min dröm som blev sann och jag fick ha dig i 13 fantastiska år.

Jag är så tacksam att du blev min.Tack för allt jag fick uppleva med dig vid min sida. Tack för allt du lärde mig och för vännerna jag fått tack vare dig. Tack för all din kärlek. Jag älskade att vara den jag var i dina ögon.

Det spelade ingen roll vad vi gjorde, vad vi tränade eller tävlade i. Du gav ditt allt i vad vi än hittade på. Men du älskade verkligen att tävla. Som du älskade publiken, heja-ropen och applåderna.. Jag älskade att få stå på startlinjen med dig.

Vi var nog inte redo för det här, någon av oss. Inte riktigt än. Vi hade fortfarande så mycket kvar att göra tillsammans. Åh, mitt hjärta.. Du vet, att jag aldrig hade släppt taget om det inte varit det enda, och bästa jag kunde göra för dig. Och jag vet att du skulle ha stannat längre om du bara hade kunnat.

Takida. Min Takida. ❤ Min vackra tjej. Du gjorde mitt liv komplett och underbart. Tack för att du var min. Jag kommer att sakna dig resten av mitt liv.

 

Så kom den äntligen, sommarledigheten. Efter denna annorlunda vår så var den välkommen. Till hösten blir det förhoppningsvis som vanligt igen, med elever och undervisning på plats. 

 

Kalle kom och knackade på och frågade om vi ville gå på promenad. Klart vi ville!! 

 

Igår begravde jag Meyas urna uppe i skogen. Precis bredvid Sky. Solen sken och skogen var så underbar med fågelsång. 

 

Fina, goaste Meya. Du har väl det bra där du är nu? 

 

Precis innan jag ska gå så kommer det en citronfjäril och tar några varv runt Meyas kors innan den flyger vidare. Kanske en slump men igår kändes det som en hälsning och jag gick därifrån med lättare steg. 

 

 

 

Igår tog vi stygnen på Takida. Och på nåt vis blev det lättare att andas igen. För två veckor sedan opererade de bort en tumör från livmodern, eller hela livmodern plockades ju ut.

 

Det var inte det lättaste beslutet att ta, att utsätta henne för en operation när hon är 13 år. Men efter en del funderande så var det ändå givet att göra ett försök, hon är så pigg och fräsch. För pigg och fräsch för att inte göra ett försök. För utan operation hade det ju bara gått åt ett håll. Med operation har vi chans på ett par år till tillsammans. 

 

Och nu står vi här, stygnen är tagna och livet är framför oss. Åh, som jag hoppas att vi har många år kvar tillsammans. Jag och min bästa vän. 

 

 

Livets hund.

Det finns ingen som henne. 

Ingen. 

 

Vi firade med köttbullar och ny leksak. Lekte lydnad och gosade en massa. En riktigt bra dag.

 

 

 

 

Världens bästa farfar har födelsedag idag. 97 år skulle han ha fyllt. Jag, mamma och pappa möttes upp vid minneslunden och tände ljus. Jag hade fått nygjorda chokladbollar av Erik och vad passade bättre att vi firade farfar Eriks dag med chokladbollar som hans barnbarnsbarn som är döpt efter honom har gjort. 

 

Idag skulle Meya fyllt 15 år. Min klippa och trygghet. Saknar henne så otroligt mycket. Tänk vilken tur jag hade som fick ha henne i 14,5 år. Bästa, snällaste Meya. 

 

Så härligt nu med ljusa kvällar! Det ger hopp om livet!

 

Men fy vad jag saknar att vara nära andra. Kunna äta tillsammans, krama ungarna, hälsa på och få besök. Men det är ju nu vi måste hålla i, så att smittspridningen hålls nere. Är så rädd att någon nära ska bli sjuk. 

 

Tur jag har dom här att hänga med.

 

Två jobbdagar kvar nu, sen blir det lov. Det ska bli så skönt att få vara hemma en tid och känna att man kan välja vilka sociala kontakter man vill ha. Även fast eleverna har hemstudier så rör det ju sig mycket folk i lokalerna. 

 

All heder till alla dessa hjältar som jobbar inom sjukvården, äldreomsorgen, lokalvårdare, butiksanställda, barnomsorgen med flera som får landet att fortsätta fungera så bra som det gör.  

Att leka utomhus funkar ju tack och lov! Att fika smakar himla gott när man slagits mot en massa orcher i skogen!

 

 

 

 

Så kom då UD:s förlängda avrådan mot icke nödvändiga resor och även drömmen om Nice försvann. Visst hade man väl förstått att det nog inte skulle gå att åka i mitten av juni men hoppet levde ju fortfarande litegrann. Men nej. Inget Australien och inget Nice. Och nu hoppas jag bara att det är möjligt att jag får tillbaka några av alla dessa pengar biljetterna har kostat...