Saknad
En vecka och två dagar sen Takida somnade in. Saknaden är som ett stort sår inuti och jag kan inte förstå att något kan göra så här ont utan att fysiskt vara fel.
Jag försöker distrahera mig med saker att göra och när jag är med andra så kan jag för det mesta släppa saknaden en stund och vara här och nu. Jag behöver verkligen de stunderna för när jag faller ner i saknaden så rasar allt.
Det gick så fort och det fanns så mycket kvar jag ville ge henne. Samtidigt vet jag att hon visste precis hur mycket hon betydde för mig, att hon var min dröm.
Och lilla One. Hon saknar ju också. Hon är inte alls sig lik och undrar väl vad som hänt. Hon har ju aldrig varit själv. Inte ens när ungarna kommer blir hon lik sitt gamla jag, men snudd på och det är skönt.
