En bra dag!
Idag har jag varit till Alfta för lite bankärenden (min bankkontakt har visst bytt arbetsplats och jag tycker så mycket om henne så då åker jag hellre än bit än träffar nån ny) och efter det hälsade jag på min fina vän Linda!
Det finns få platser som jag trivs så bra, som jag gör hos Linda. Och det gäller alla ställen hon har bott på. Det är sån rogivande, hemmaskön känsla, precis som jag känner för henne som vän.
Det är lite smått ålderskrisigt att konstatera att vi har känt varann mer än halva våra liv, rättare sagt i 18 år. Gahhhh, jag får en chock när jag skriver det. Andra året på gymnasiet så hamnade vi i samma klass, vi var våra första sambosar när vi flyttade upp till Umeå för att börja plugga, så med andra ord har Linda följt mig genom de allra flesta turerna i livet. Hon känner mig utan och innan, och även om det är alldeles för långt mellan vi ses, så är det precis som vanligt när vi ses.
Väggen i Lindas kök - Rätt ord på rätt plats om man säger så...
Trodde även att Linda hade ritat av mig när jag tittade på en lapp på kylskåpet...;)
Efter att ha myst på där några timmar var det dags att motvilligt bege sig hemåt, men det blev genast mycket lättare när jag såg att jag fått ett sms från Linn som undrade om jag ville ses uppe på klubben och träna lite! :) Såklart vi ville!
Så hem och lagade lite mat och sen åkte jag och Takida upp på klubben. Takida fick köra på lite mer idag, även fast jag har ont i magen hela tiden. Men jag måste ju börja våga mer. Så lugnt och försiktigt ska vi utöka svårigheterna och längden på träningspassen. Det är ju faktiskt bara tre veckor kvar till Oxelösund och fem veckor kvar till landslagsuttagningen. Och det är över tre veckor sen vi fick klartecken att det var OK att köra på med agility och allt annat.
I helgen håller jag alla tummar jag har för bästa laget - Catch us by Alteco - som tävlar i Knivsta och kämpar för dom sista pinnarna för att ta oss till SM. Jag och Takida stannade hemma, hon/jag är inte klar för att köra fullt ut än, och jag skulle nog bryta ihop totalt om vi fick ett bakslag nu. Och är det en sak jag vet, så är det att Takida inte skulle ta det lugnt om hon hamnade i en tävlingssituation nu... Men hade så gärna stått där på startlinjen med dom andra!!
Nu ska vi sova här hemma, hundarna har fått gomat för att fira finaste 7-åringen som just nu tar upp hela 2-sits soffan där hon ligger och sussar. Vi hade oxå lite egentid dagen till ära, jag och Meya då vi gick på en liten promenad som vi avslutade hos brorsan. Där passade Meya på att uppvakta sig själv genom att smyga ut i köket och upp på bordet och slickade ren tallrikarna från grillat och god sås... Ja, jag säger då det, det är väl tur hon är himla söt såna gånger...
Det finns få platser som jag trivs så bra, som jag gör hos Linda. Och det gäller alla ställen hon har bott på. Det är sån rogivande, hemmaskön känsla, precis som jag känner för henne som vän.
Det är lite smått ålderskrisigt att konstatera att vi har känt varann mer än halva våra liv, rättare sagt i 18 år. Gahhhh, jag får en chock när jag skriver det. Andra året på gymnasiet så hamnade vi i samma klass, vi var våra första sambosar när vi flyttade upp till Umeå för att börja plugga, så med andra ord har Linda följt mig genom de allra flesta turerna i livet. Hon känner mig utan och innan, och även om det är alldeles för långt mellan vi ses, så är det precis som vanligt när vi ses.
Väggen i Lindas kök - Rätt ord på rätt plats om man säger så...
Trodde även att Linda hade ritat av mig när jag tittade på en lapp på kylskåpet...;)
Efter att ha myst på där några timmar var det dags att motvilligt bege sig hemåt, men det blev genast mycket lättare när jag såg att jag fått ett sms från Linn som undrade om jag ville ses uppe på klubben och träna lite! :) Såklart vi ville!
Så hem och lagade lite mat och sen åkte jag och Takida upp på klubben. Takida fick köra på lite mer idag, även fast jag har ont i magen hela tiden. Men jag måste ju börja våga mer. Så lugnt och försiktigt ska vi utöka svårigheterna och längden på träningspassen. Det är ju faktiskt bara tre veckor kvar till Oxelösund och fem veckor kvar till landslagsuttagningen. Och det är över tre veckor sen vi fick klartecken att det var OK att köra på med agility och allt annat.
I helgen håller jag alla tummar jag har för bästa laget - Catch us by Alteco - som tävlar i Knivsta och kämpar för dom sista pinnarna för att ta oss till SM. Jag och Takida stannade hemma, hon/jag är inte klar för att köra fullt ut än, och jag skulle nog bryta ihop totalt om vi fick ett bakslag nu. Och är det en sak jag vet, så är det att Takida inte skulle ta det lugnt om hon hamnade i en tävlingssituation nu... Men hade så gärna stått där på startlinjen med dom andra!!
Nu ska vi sova här hemma, hundarna har fått gomat för att fira finaste 7-åringen som just nu tar upp hela 2-sits soffan där hon ligger och sussar. Vi hade oxå lite egentid dagen till ära, jag och Meya då vi gick på en liten promenad som vi avslutade hos brorsan. Där passade Meya på att uppvakta sig själv genom att smyga ut i köket och upp på bordet och slickade ren tallrikarna från grillat och god sås... Ja, jag säger då det, det är väl tur hon är himla söt såna gånger...