takidasky

 

Vilken helg! Fem fina diskar och jag kunde inte vara mer nöjd och glad över One! Hon har gjort så gott hon kunnat i allt det nya och jag har egentligen inget att klaga på. Bara en lång lista på vad vi ska träna på! 

 

Igår var det agilityklass som började. Målet var att hon skulle ta balansen. Tyvärr hinner jag inte få stopp på henne på gungan så den flyger hon. Jag vet inte om det gjorde att hon senare på balansen hejdar sig lite i fart och får fler steg än vanligt, men hon jobbar ner och gör en ganska hög, men (som det kändes) medveten träff. 

 

I hopploppet därefter kommer vi ca halva banan innan hon springer runt ett hinder och hoppar ett annat och sen strular det lite till när vi båda kom av oss. Efter sex timmar på tävlingsplatsen har jag en jättetrött skrutta så jag stryker oss i sista agilityloppet och åker hem. 

 

Idag började det med hoppklass och i första loppet är det inte mycket som är rätt. Jag presterade verkligen inte och hjälpte henne som jag borde. 

 

Agilityloppet var ganska svårt för att vara klass 1, eller så är det så klass 1 är nuförtiden. Balansen är hinder 6 mellan två makarontunnlar och A-hindret nr 8 efter. Jag oroade mig mycket för hur jag skulle kunna dämpa hennes fart innan det, eftersom vi inte har tränat det i så hög fart nån gång. Så när hon hoppar nerfarten på balansen fortsätter jag köra på, fast jag borde ha tagit om, men tankarna är redan på A-hindret. Dåligt och orutinerat och från och med nu ska vi alltid ta om och göra rätt. Jag tyckte att hon kom så fint upp på balansen, hade sina steg så jag förstod inte riktigt varför hon hoppade. Men när jag tittar på filmen i slowmotion så ser jag att hon är väldigt nära sista nocken när hon tar språnget ner på nerfarten och hon hamnar längre ner än hon brukar vilket ger henne två alternativ. Antingen att samla ihop sig och ta ett kortare språng för att träffa eller att fortsätta steglängden och hoppa kontaktfältet.  Hon valde det senare, vilket är förståeligt på ett sätt eftersom det är det lättare valet och kräver ingen "tanke" men inte okej. Men, om man ska leta orsaker så kan jag skylla på att så lite mängdträning hon har haft på balansen den senaste tiden pga att vi måste träna det andra så är det ju i grund och botten mitt fel. Och jag vet att jag kan träna bättre än vi gjort på sistone.

 

I dagens sista lopp, hopp fick jag lite känsla för hur himla bra det kan bli om vi faktiskt börjar träna ordentligt. Ni vet, en sån där glimt som ger en lite ståpäls. För kapacitet har hon One. Men hon behöver få träna för att kunna visa den. Vi behöver bli samkörda och få mer träningar i kroppen helt enkelt.

 

Över lag är jag så himla nöjd. För nån annan så kan våra lopp ha sett ut som riktiga hejkomochhjälpmig-lopp.

Men bara det faktum att vi aldrig tidigare kört en bana i sin helhet, så visste jag ju att vi inte skulle komma runt. Det fanns inte ens med på listan över mål. Och hon har visat att hon kan så mycket som jag inte trodde, och jag har blivit så på det klara med vad vi ska träna på. Och hur viktigt att trots alla nerver, så ska jag ha en plan för balansen, och om det blir fel under loppet i övrigt måste jag ha en plan för hur vi börjar om i en bana. Jag blir helt tom i huvudet och hon springer runt. I helgen har jag tagit henne till mig och hållt om henne för att både hon och jag ska ta ett djupt andetag men det funkar ju inte om inte hjärnan kopplar. Som idag i agilityloppet när jag gör fel o skickar henne på en svår ingång i slalom. Hon missar och vi tar om, men i varje av de tre (eller vad det blev) skicken så står jag ju kvar i en sned vinkel plus att vi är för nära. Nu i efterhand skulle jag tagit om hindret före på rätt sätt och gett henne en fin vinkel in, men jag blir så låst där på banan... SKÄRPNING! 

 

One har också tänt till rejält i helgen. Innan första loppet igår var hon så himla härlig. Glad, tog miljön bra och ihop och lyhörd. Idag har hon släpat mig mot agilitybanan och dragit i kopplet som en dåre och inte varit särskilt lyhörd. Helgen har varit SKITKUL enligt One. 

 

Och hur kan nåt bli bättre än det, att hon tycker att det finns inget roligare och känner sig så jäkla bra?! 

 

Och jag då, målet var ju att försöka hitta tillbaka till agilityglädjen igen? Jo, visst var det himla kul att vara tillbaka efter så lång tid. Och även om Helena inte tävlade så var det ju nästan som förr nu när hon var där också. Och att få se så fina lopp som de av Åsa och troy i helgen, sex nollor och pinnar av sex möjliga, där allt ser så enkelt och snyggt ut har varit så kul och inspirerande! Men jag är också tillbaka i den där jäkla nervositeten och allt vad det innebär, och jag hade glömt hur otroligt tröttande det är.... 

 

Nästa helg är jag anmäld på lördagen, men som det ser ut nu kommer jag behöva plugga då... Vi får se hur veckan går men det är så mycket på jobbet nu också.. Annars blir det Timrå om två helger den här hösten. Som sagt, tiden kan vi fylla ändå med träning ;) 

 

Innan hemfärd idag.... <3 så där lagom trött....