takidasky

 

Det är så roligt och lite ledsamt på en gång att se minnen som det här. 

Bästa fina takida som precis kvalat till det som skulle bli vårt sista SM och vår sista tävling någonsin... 

 

Jag kommer nog aldrig riktigt förlåta mig själv för att jag åkte på Landslagsuttagningen den våren. För jag ville verkligen inte. Egentligen. Men eftersom jag hade tagit ledigt från jobbet, anmält, fixat husvagnen med mera så såg jag ingen "riktig" anledning att stanna hemma. Jag tyckte att jag borde ha en bättre förklaring för mig själv och andra än att jag egentligen inte ville så mycket...Så vi åkte. Och så körde vi två lopp och sen var tån paj. Samma tå som hon sen skadade igen på SM:ets första lopp och som blev det sista för oss.

 

Det är så lätt att vara efterklok men här önskar jag så innerligt att jag hade lyssnat på magkänslan. Det är det jag är mest besviken på. Att jag inte lyssnade. 

 

För med facit i hand så mår Takida bra, och håller sig för det mesta frisk och stark. Vi får åka till kiropraktorn nån gång per år, men nu tycker jag att jag kan läsa av henne på de första tecknen och det hinner aldrig gå så långt. Tror att vi har simningen mycket att tacka för att både hon och Sky känns så starka och bra i kropparna. 

 

Och det var ett fantastiskt lopp att avsluta karriären med. Ett nollat lopp på SM och 10:e bästa i Sverige inför finalen med vetskapen om att vi kunde ha gjort det lite snabbare egentligen.  Älskade hund! Tänk att hon blev min!