Äntligen lite varmare!
Hundarna har frusit så om sina tassar nu när det har varit så kallt så det har inte blivit särskilt långa rundor men idag var det ju behagliga 7 minus så vi kunde inleda sportlovet med en långpromenad uppe i skogen. Så skönt!
Det finns inga ord för vad den här hunden betyder för mig. Alltid vid min sida och alltid stenkoll på mig på promenaden. Det fanns en tid då vi skämtsamt sa att om jag skulle bli den enda människan kvar på jorden så skulle det Takida tycka att det var hemskt tråkigt medan om det var Helena och Lee så skulle Lee tycka att det var helt okej. Nu för tiden får jag nog svara annorlunda där, för Takida skulle vara helt nöjd om det bara vore hon och jag... Ibland önskar jag att jag hade ett helt annat jobb där hundarna kunde vara med mig på dagarna. Men nio dagar ledigt tillsammans är ju inte helt fel det heller, och jag trivs ju så bra med mitt jobb! Tummen upp för sportlov!
Och den här lilla skruttan! Alltid strålande glad och ack så barnslig. Men så go, så go!
Vårt mål på lovet är att komma iväg och träna lite agility. Vi har ju inte kört sen före jul och snart är det kursdags. Så nu är det hög tid att komma igång igen. Vi får hoppas att det här blir året vi kommer igång med agility på riktigt. Så dags vid fyra års ålder... Och gör vi inte det så är ju inte heller det hela världen. Livet är ju rätt roligt ändå.
De andra två fastnade inte på bild idag. En är ju alltid lite före och den andra alltid lite efter...