.
Idag dök det här minnet upp på Facebook.
Så mycket känslor. Så ledsen att du inte längre är här. Och så sjukt glad för jag kan fortfarande känna det där bubblet av glädje och stolthet. Jag har aldrig varit så stolt över dig som då, så stolt över oss.
Den där dagen, den stunden. Du var fan i mig helt oövervinnerlig kändes det som. Två år tidigare hade du opererat bort cancern och vunnit rond 1. Ett år tidigare hade du genomgått din operation och ett helt års hårt arbete med rehab och uppbyggnad, träning och åter träning hade lett fram till den här dagen och att få gå VP. Och när vi hade gått vår runda och blivit godkända så kände jag precis som du alltid känt. Det fanns ta mig sjutton ingenting som du inte klarade av. Åh, Sky min lilla tokfia. Du fattas mig.