takidasky

Jag hoppas det finns massvis av pipgrisar i himlen och att det bara regnade ner en massa i torsdags över Sky. Jag har en bild, eller en film i mitt inre där galenskapen lyser i ögonen på henne samtidigt som hon biter sönder en efter en... Jag hoppas att hon blev ordentligt firad. 

 

Det blev jobbigare än jag trodde när den 12/12 kom. Jag antar mest för att jag på nåt vis har skapat en vardag utan henne. Jag letar henne inte längre med blicken på promenaderna.  Jag säger nästan aldrig fel namn till de andra längre. Jag har liksom vant mig vid att hon inte är kvar och även fast det är skönt att inte vara ledsen och sakna henne hela tiden så överrumplar känslorna mig när jag väl börjar tänka och känna. Kan inte riktigt förklara mer än så. 

 

Jag hoppas hon känner mina känslor, mina tankar, där hon nu är, vildhjärtat mitt.