takidasky

I torsdags var jag iväg till sjukgymnasten igen. Fick svar på röntgen att det inte är diskbråck. Det var ju skönt i alla fall och förhoppningsvis så blir det lättare att lägga upp träningen framåt med den informationen. Sen att inse att det nog är månader kvar av smärta är ju lite tufft att ta in, och det är ju OM träningen hjälper som den ska...

 

Läkaren tryckte ju på att jag skulle äta smärtstillande regelbundet för att lugna nervsystemet så att det inte skickade smärtimpulserna lika intensivt. Jag vill inte men samtidigt funkar det ju inte att jag gråter av smärta efter en vanlig skogspromenad och att jag knappt kan gå resten av dagen heller... Sjukgymnasten kunde väl inte förklara varför det är värst efter skogen men föreslog att jag skulle skippa dem under en period men det funkar ju inte för hundarna. De behöver få springa fritt i alla fall tre dagar per vecka. Så på ett sätt är det väl tacksamt att vi är inne på den mörka delen av året.. annars hade jag haft sån ångest att inte utnyttja dagsljuset till skogspromenader. 

 

Försöker tänka positivt men efter över 7 månader av att ha ont och få livet så himla begränsat är det svårt. Människor som lever med kronisk smärta är fasen supermänniskor! Jag har ju hela tiden haft den "trösten" när det är som värst att det kan/kommer bli bättre och bra.